Första gången jag startade Arknights: Endfield, kom jag att tänka på Pokémon. 

När de spelen först släpptes till Game Boy var jag en självgod tonåring som tyckte att jag var för gammal för dem. Sedan såg jag hur Pokémon blev ett kulturellt fenomen och tänkte omedvetet i flera år att jag hade missat min chans. 

Det fanns alltid en väg in – i olika spel, på flera generationer av hårdvara – men jag hade satt upp en mental spärr av samma anledning som har gjort det att det känns svårt för mig att börja läsa serietidningar: Att komma igång och känna sig insatt känns avskräckande. Men jag kom över denna känsla till slut, testade ett Pokémon-spel, lärde mig speltermerna och nu älskar jag serien. 

Flera år senare var jag i en liknande situation. Den här gången med gacha-spel, en genre vars namn kom från ett ord som jag aldrig tidigare hade hört och som jag inte förstod. Men efter att Genshin Impact släppts var ordet "gacha" överallt. Den här gången begick jag inte samma misstag. Idag kan jag säga att jag har testat några av de största titlarna i genren. 

Men något jag inte kunde säga, förrän alldeles nyligen, är att jag nu känner mig bekväm med att spela gacha-spel. 

Här kommer Arknights: Endfield in i bilden som mitt senaste och hittills mest framgångsrika försök att verkligen lära mig ett nytt tv-spelsspråk. Min resa mot att förstå genrens språk fullt ut gjorde mig förvirrad, överväldigad, lärde mig nya saker och fick mig att bli mer ödmjuk. Den gjorde också att jag blev ett fan.

Gacha catch 'em all

Jag trodde först att jag inte visste vad ett gacha-spel var. Men det gjorde jag tydligen, tack vare varuhusen jag besökte under 80-talet.

När jag var ung, i den åldern då min mamma var tvungen att ta med mig när hon handlade, var mina favoritbutiker de som hade spelmaskiner i entrén. Och min favoritsyssla var att be min mamma om en slant att stoppa in i ett myntinkast, snurra på en metallspak och få en hård tuggummiboll eller en plastspindel i en genomskinlig kapsel i plast. 

Det visade sig att dessa maskiner mer eller mindre var gacha-maskiner, även om dagens versioner är betydligt mer avancerade än automaterna från 1987. Medan automaterna jag var van vid också hade kapslar i plast med leksaker inuti, hade det funnits japanska versioner sedan 1960-talet som kallades gachapon eller bara gacha. 

Innan jag satte mig ner för att spela Arknights: Endfield, läste jag på litegrann eftersom jag kände att jag borde ha en bättre förståelse över vad ett gacha-spel faktiskt är. Jag ville veta vad jag borde hålla utkik efter och det jag insåg var följande: Det som en gång i tiden var den fysiska handlingen att vrida på en spak för att få ett pris har blivit digitalt och används nu i tv-spel. 

I tv-spel går konceptet ut på att det finns en enorm prispott fylld med både saker du vill ha och saker som du kanske inte vill ha. I gacha-spel drar man priser ur en pool och vinner förhoppningsvis de bästa föremålen. 

Det här konceptet låter kanske inte som raketforskning. Men hur detaljerna fungerar i tv-spel är lite mer komplicerat. Utrustad med den begränsade kunskapen jag hade samlat på mig medan jag laddade ner Arknights: Endfield från Epic Games Store—inklusive EGS-guiden om gacha-spel—kastade jag mig in i spelet.

Så mycket spelinnehåll

Arknights: Endfields inledning består av 30 minuters adrenalinpumpande svärdstrider, utforskning med ziplines och en färd över snötäckt tundra, som leder till en storslagen avslutning där jag och en grupp allierade, som dyker upp precis i rättan tid, besegrar en boss som är lika stor som ett berg. 

Resten av spelet är rätt likt inledningen och erbjuder nästan ständiga möjligheter att slåss med mitt svärd, skapa kombinationer av explosiva attacker med mina lagkamrater, utforska en öppen värld och tjäna en enorm mängd olika valutor som belöning för mina prestationer. 

Arknights: Endfield är ett spel med hög fokus på sin story, med filmsekvenser fulla av karaktärer och berättande runt varje hörn. Efter den explosiva inledningen vaknade jag upp från en 10-år lång tupplur ombord på OMV Dijiang, Endfield Industries bas och mitt hem. Jag fick veta att jag är Endministratorn, vilket helt klart verkar vara en viktig position på detta rymdskepp, som ligger i låg omloppsbana runt en planetstor måne som heter Talos-II. Vi samlar resurser som Originium från ytan, förfinar dem och skapar saker med dem ombord på Dijiang. 

Jag lär mig dessa detaljer på samma sätt som min karaktär gör det: av Perlica, en kvinna som är här för att hjälpa mig att komma ihåg att jag är en ledare, en stridskämpe och en person som uppfunnit Edisons kaliber – med andra ord är jag en stor och viktig hjälte. Och det visar sig att hon också är det. 

Medan jag spelar stöter jag på nya karaktärer, varav vissa är kan gå med i min fyramanna krigarbesättning (som kan inkludera gigantiska, humanoida pandor). Perlica blir omedelbart min favoritkaraktär och ständiga följeslagare. 

Uppdragen de skickar mig på är inte jättesvåra. Striderna är snabba och fulla av visuella effekter, där du använder spektakulära tekniker som bygger upp mätare varje gång de träffar fienderna. Fortsätt trycka på knapparna och se hur alla karaktärer i ditt team ger sig in i striden och river av stora horisontella delar av fiendernas hälsomätare .

Jag började väja mig vid vardagen på Talos-II. 

I mer än 10 timmar kändes det som att nästan varje uppdrag lärde mig något nytt i Arknights: Endfield. Inklusive den viktiga byggfunktionen, som nästan är ett spel i spelet. Jag behövde inte bara hitta och samla resurser på Talos-II, utan även förfina dessa resurser till användbara komponenter och tillverka saker, såsom rustningar, av dem. Spelet gör ett utmärkt jobb med att lära mig grunderna, men Epic Games Stores guide till att bemästra tillverkningen tog mig från mina ytliga kunskaper till att ha en djupare förståelse av hela processen. 

Jag kände mig aldrig vilsen. Jag tänkte hela tiden, "Det här var ju inte så dumt." 

Jag undrar också hela tiden, ”Var är gacha-grejerna?” Det tog mer än fyra timmar för Arknights: Endfield att introducera dragningar och det var då spelet började kräva lite mer av mig. 

Att se det som är under ytan

Det är rätt kul, tänkte jag. Jag insåg inte hur passande det var att jag hade tänkt på Pokémon innan jag började spela. Det visar sig att spelserien om att ”fånga alla” har mycket gemensamt med detta gacha-spel, där du samlar operatörer eller allierade som slåss vid din sida. Att "fånga alla" i Arknights: Endfield handlar om att sätta ihop ett grymt team. 

Jag spelade Arknights: Endfield, i flera timmar varje dag och varje dag fick jag dagliga belöningar. Vissa av belöningarna var saker jag inte förstod mig på, men jag insåg att jag inte behövde stressa över det. Spelet hade ju alltid lärt mig precis vad jag behövde veta när jag behövde veta det så jag antog att det skulle vara likadant med gacha-systemet.

Men jag ville verkligen börja dra priser. Det finns en spak i spelet och den började se väldigt lockande ut. 

På den fjärde dagen i rad som jag spelade, precis som alla andra dagar, belönades jag med en massa föremål för att jag loggade in. Jag förstod fortfarande rätt lite, men jag hade börjat bli mer bekväm i spelet så jag bestämde mig för att läsa varje föremåls beskrivning. Jag fick till min stora förvåning reda på att jag hade var garanterad en sexstjärnig karaktär – spelets högsta möjliga dragnings-pris. Jag gick in för att göra min dragning, men blev helt ställd när jag såg listan med tillgängliga karaktärer. Jag hade ingen aning om vilken karaktär jag skulle välja. 

Och det fina är att, precis som allt annat i Arknights: Endfield, behövde jag inte veta det just då. Jag litade på att utvecklarna skulle hjälpa mig när det väl var dags. De hade förtjänat min tillit. Jag antog att de skulle visa mig det jag behövde veta med tiden. 

Och nästa dag klickade allting. 

Jag hade fått ett antal Chartered HH Permits som belöning för att jag spelat och loggat in. Det visade sig att HH står för Headhunting, vilket är Arknights: Endfields namn för dragningarna. Så jag gick in i menyn, bekräftade att jag hade flera Permits, och navigerade sedan till Headhunting-menyn. Det var då jag insåg att jag var garanterad att få en sexstjärnig karaktär inom ett visst antal dragningar. Och jag hade gott om tillgängliga dragningar. 

Och plötsligt såg jag det framför mig, exakt så här i mitt huvud:

• Du tjänar valuta som låter dig göra pulls. 
• Du drar priser. Du kanske har tur. Du får förmodligen något som är helt okej. 
• Spelet garanterar ett grymt pris efter ett visst antal dragningar. 
• Detta innebär att du samlar valuta tills du är garanterad minst ett grymt pris. 

Nu eller aldrig! Jag drog pris efter pris och innan jag visste ordet av hade jag fått en sexstjärnig karaktär. 

Och det klickade. Jag fattade grejen. Allt handlar om att förtjäna möjligheten att göra dragningar från banners. Det är vad gacha är. 

Min sexstjärniga karaktär, Lifeng, blev den nyaste medlemmen att gå med i mitt team och vår kamp mot fienderna. Och jag log som bara den varje gång jag såg min nya karaktär. Jag hade gjort det. Jag hade äntligen fattat hur allt hänger ihop. 

Så mycket att lära sig

Jag har haft exakt samma tankar om två väldigt olika spel den senaste månaden. När jag funderar på både Crimson Desert och Arknights: Endfield, tänker jag hela tiden: ”Herregud, det är så otroligt mycket spel i det här spelet. Om det finns en maximal mängd spelinnehåll man kan få plats med i ett spel, så måste det här vara den mängden.”  

Jag brukar alltid överanalysera allt. Min hjärna letar alltid efter mina brister, övertygad om att jag missar uppenbara saker och att jag gör fel hela tiden. Medan jag spelade Arknights: Endfield kunde jag inte sluta tänka att jag kanske bara är så naiv att jag inte ens vet hur mycket jag faktiskt inte vet. 

Om det stämmer så omfamnar jag min nuvarande ovisshet. Inget i det här spelet känns artificiellt låst bakom onödiga spärrar. Det fanns inget under mina första 10 plus timmar som fick mig att känna att jag behövde spendera riktiga pengar för belöningar i spelet. Jag har fler saker än jag vet vad jag ska göra med. Min bild av spelet kanske ändras någon dag när jag får en djupare förståelse för allt. Men den dagen är inte idag. Tills dess är jag helt nöjd med att få såhär mycket spelinnehåll gratis och är nöjd med lära mig saker längs vägen. 

Jag spelade ungefär 15 timmar Resident Evil Requiem tidigare i år. Det är den typen av storydrivet AAA-spel som jag verkligen gillar. Spelet kostade en hel del och jag är nöjd med det jag fick för pengarna från Capcom. Jag har spelat nästan lika mycket Arknights: Endfield vilket också har varit riktigt kul. Men det kostade mig ingenting och har lärt mig mer än jag någonsin vetat om gacha-spel. Om du frågar mig är det en riktigt bra deal. 

Om du är intresserad av den här typen av äventyr, kan du hitta massor av gacha-spel hos Epic Games Store, från Arknights: Endfield till Genshin Impact, Infinity Nikki, Honkai: Star Rail, Snowbreak: Containment Zone, och Wuthering Waves. Vid det här laget tror jag att jag är helt fast, så säg gärna "Hej Endministrator" om du stöter på mig på Talos-II.